Då var man tillbaka på Vellinge Plantskola. Det finns bara ett ställe jag köper mina prydnadsväxter och det är här. Kompetensen, det vänliga bemötandet och urvalet av växter passar mig utmärkt. Här har jag tidigare arbetat som plantskolebiträde och det gav mig erfarenhet, kunskap och vänskap och numer även ett samarbete.

Min uppväxt har jag spenderat i Ljunghusen. Där har jag bott i hela mitt hittills 26 år långa liv. Jag är glad för att promenera där och har mitt favoritställe bort mot banvallen. Det är en skog som var betydligt vanligare förr. Nuförtiden finner man dem oftast som naturreservat eller i nationalparker. Jag talar om hassellunden och denna är en vacker sådan. Fastän det är en sandjord med dåliga förutsättningar för ett frodigt landskap, så är det ett frodigt landskap. Fältskiktet vilar under halva året och kommer igång med full fart på våren med vitsippor, kirskål och ramslök.

Ovanför örterna kommer det karakteristiska mellanskiktet med hassel och när bladen senare slår ut blir det för skuggigt för att örterna. Från att vara en relativt ljus skog på vintern blir det en mörk skog mot årets ljusaste period, sommaren. Hasseln dominerar och med sin vasliknande form bildar den ett rum i rummet under hasselkronorna. Ovanför hasseln står här poppel, inte asp, utan poppel. Ett majestätiskt träd och är förmodligen planterad, som resten av Falsterbonäset. Just denna skiktningen är bra för fågellivet och det är anledningen till att jag ofta är där. Det häckar just nu kattugglor där och rådjuren gömmer sig gärna i buskarna. Min oas, en riktig pärla.

Jag är väldigt förtjust i att beskära träd. Det är en kombination av bra verktyg och klättring. Det är inte ovanligt att jag spenderar kvällen uppe i en hög gran för att känna de sista värmande solstrålarna. Det är något med höjden som gör mig både rädd och modig på samma gång. Där uppe i topparna känner man kronan svaja i vinden samtidigt som man ser ner på fåglarna. Fastän jag älskar träd sårar jag dem när jag beskär dem. Träden är oftast tacksamma när jag ger dem en skönhetsbehandling, tror jag. Jag känner mig som en stylist med en såg i ena handen och en sekatör i den andra. Ett snyggt träd är ett träd som ser naturligt ut och när trädet ser naturligt ut blir jag glad och det är kanske därför jag gillar det så mycket.

Min trädgård är mitt laboratorium. Där kan jag göra lite som jag vill fastän de förvirrande blickarna från vägen oroar mig. Min gräsmatta är ett sådant exempel. Den brukades klippas från vår till höst, numer klipper jag den en eller två gånger. När jag bestämde mig för att bruka gräsmattan som en äng visade det sig att det var en äng. Det är inte alltid man har den turen. På våren pryddes halva gräsmattan av gullvivor och vitsippor och sen kom blåklockorna tillsammans med de andra örter. När jag på sommaren klippte gräset hoppade grodor hit och dit. Till och med snokar och kopparödlor hittade sig dit. Det visade sig att den oklippta gräsmattan blev ett friskt ekosystem.

Varje dag vill jag äta min frukost ute i skogen, tillsammans med djuren. Det är inte lika smidigt som att äta i köket men att dedikera en morgon i veckan ska jag nog göra. Det är såklart ett önsketänkande, men det räcker ibland att tro på det. Nu när jag har ätit frukost i skogen funderar jag på om man ska bygga ett bord ute i skogen där jag kan äta middag. 

Jag är en hopplös romantiker när det kommer till kulturhistoria. Jag drömmer mig gärna bort till en tid då Carl von Linné gjorde sin dokumenterade Skåneresa. Bortsätt från det negativa med hög barnadödlighet och så vidare, så måste landskapet ha sett fantastiskt ut. Slåtterängar och beteslandskap tillsammans med meandrande bäckar och vägar.

Jag tillämpar traditionella metoder så långt det går i min skötsel. När gräset är klippt samlar jag alltid upp det för att gynna örterna. Det var så man gjorde för, fast då användes gräset till foder. Även om det krävs mer jobb ser jag tanken som god. Om tanken är god är ens intentioner goda och då mår jag bra.

Att arbeta med ett TV-team på kulturhistorisk mark skapar kontraster i vardagen. Att se all utrustning som krävs för ett TV-program bäras in och ut i en veteraniserad flygel, att höra drönare susa i vinden över de mäktiga hamlade lindarna, samtidigt som jag springer med vattenslangen och duckar för kamerorna. Jag kan inget annat än att stå vid min plats och beskåda detta välorganiserade spektakel. Ibland är det enklare att räfsa löv.

Att arbeta som trädgårdskonsult i Sommar med Ernst var alldeles underbart. Det visade sig att praktträdgården krävde en del omsorg. Den blev ofta uttorkad och alltjämt angripen av bladlöss. Jag förbarmade mig över det ständiga hotet och den aldrig enkla uppgiften att sköta en trädgård. Vilken tur att jag älskar att arbeta med trädgårdar, för att mitt hjärta sjunger för naturen.

Anledningen till att jag reste till Sri Lanka var naturen. Naturen lockade mig lika mycket som Indiens natur, men jag föredrar öar eftersom de inte känns lika oöverkomliga. Jag har rest mycket och mitt ekologiska fotavtryck går inte längre att kompensera. Numer tänker jag mer på var jag åker. Hur som helst har Sri Lanka en av de vackrast naturerna jag besökt. Jämfört med många länder lever de inte av naturen utan med naturen. Husen byggs upp mellan träden och träden får stanna. Många träd är heliga och mycket gamla.

Vi besökte en botanisk trädgård när vi var ute och reste för att uppleva hela ön. De odlade medicinalväxter av alla dess slag, som de även förädlade. Kanel, kardemumma, kaffe, ingefära, choklad och så vidare. Efter vår guidade runda och en kroppsmassage tog vi oss en paus med de som arbetade där. Jag var fullkomligt lyrisk och delade med mig av mitt växtintresse till min nyfunne vän. Vi delade samma intresse och det gjorde oss båda glada. Han frågade mig om jag ville ta en guidad runda till bland växterna, för att titta på sådana som de vanligtvis inte visar. Det var något jag inte kunde säga nej till. Han visade mig olika typer av medicinalväxter som var lite kontroversiella, bland annat kokabusken som man framställer kokain av. Kulturväxt som kulturväxt tänkte jag och studerade den väl. En upplevelse rikare.

Jag vet inte hur jag fick intresset för växter, trädgård och naturen. Jag har hört historier från när jag spelade golftävlingar och spenderade mer tid med grodyngel i vattenhindren, än i spelet och jag spelade golf minst 300 dagar om året. Jag var säkert redan då i kontakt med min inre blomma. Sökandet kommer nog ändå på något sätt från farmor eftersom hon är så djupt rotad i trädgårdskulturen. Jag kan inte säga något konkret hon har bidragit med, men det är nog en samling av alla de små sakerna. Det kan bero på att hon har trädgårdsintresset i blodet och det genomsyrar hennes sätt att leva. Eftersom jag bodde hos henne när jag började studera har jag blivit frälst via henne.

Farmors far var ”Mäster” Adolf Fredrik Bäckstedt. Han var trädgårdsmästare på Sövdeborgs slott och skötte trädgården med lärlingar, trädgårdselever. Eleverna fick lära sig grunderna i odling, istället som jag gick i Alnarp. Det var mer annorlunda på 20-talet. En av hans lärlingar, Magnus B. Nilsson, tog senare fram Rudbeckia-sorten ’Magnus’.

Nu har trädgårdsintresset nått mig, min generation, och jag älskar det. Jag läser samma böcker som ”Mäster” läste, trädgårdsböcker från 1860 – 1920-talet. Vi ser på samma ord och jag tror att vi till och med dela samma tankesätt. När jag tänker på hur jag fick intresset så tror jag svaret finns inom mig, det har alltid varit där, i mina gener. Jag började inte intressera mig, jag slutade och började igen.