Det finns inget mer upplyftande som tidiga vårkänslor. Det är något i luften som är svårt att beskriva. Det går nog att jämföra med kärlek, en känsla alla känner till, men svår att förklara. Hemma hos mig är den tidiga våren inte speciellt vulgär som den kan vara i Alnarp och Lund. Här finns inga mattor med vårlökar eller ett överväldigande fågelkvitter. Jag bor i skogen och här är allt lite på sin vakt. Naturen är inte speciellt tam, utan mer försiktig. Vårlökarna är samlade i grupper på några ställen, gömda i mullrika svackor. En stare och en bofink avger sin distinkta vårhälsning. Talgoxarna skäller på mig som om jag mördade hela deras familj. De verkar inte känna mig, utan bara mänsklighetens tidigare historia.

Våren är fortfarande tidig och mars kommer hålla sitt kalla grepp ett tag till. Mars är en månad i limbo. Man vet inte riktigt vad som händer, blir det varmare eller blir det kallare. Det blir lite svårt att ta sig ur sängen. Somliga dagar gör jag inte det, för att jag kan. Som igår, en onsdag. Jag låg i sängen hela dagen och kollade på serier. Det tog nästan kål på mig så jag städade hela huset efteråt. Nu stirrar jag ut genom fönstret och väntar på att det ska sluta regna. Det behöver inte sluta regna, jag kan sitta här till april.