En stilla kväll påväg hem från en lika stilla promenad hör jag prassel bland löven på marken. För en stund känner jag mig rädd men fylls av glädje strax därefter. Det är en kull på sex stycken igelkottar som nosar runt bland ormbunkarna. De lufsar runt i deras miniatyrvärld och bryr sig inte alls om människan som glor på dem. Jag har länge längtat efter detta ögonblicket från att jag inte haft några under många år. Under dessa åren har jag arbetat aktivt med att försöka återskapa ”hem” av olika slag åt dem.

Förra året fann jag en hona och det gav mig ett hopp om att hon kanske skulle få några ungar till våren. Det fick hon och jag har fått följa deras uppväxt under året, eftersom de numer bor vid huset. Jag vill tro att det är tack vare mig, men det spelar ingen roll. De är här nu och förhoppningsvis är de här för att stanna.